Jag har mailat några lokaltidningar om att jag har en utställning i Bakstugan. Jag tycker det är svårt att göra reklam i dessa tider, samtidigt vet jag att många verksamheter är igång och behöver besökare. I Tiveden handlar det mycket om att stötta varandra, när jag får besökare kommer en del av dem komma till dig också eftersom de ändå är i närheten – det är ju en bit att åka för att komma ut i skogen.
Jag har hittills fått svar från Länsposten och idag publicerades den lilla ”blänkare” som utlovats. Jättekul att se!
Idag var jag och Jonas till Bakstugan och satte upp bilder. Jag lämnade lite vykort också ifall någon vill köpa sådana och skicka. Alla bilder jag hade med utom en fick komma upp. Jag blev riktigt nöjd.
Bakstugan har både fika och mat
Det finns gott om plats för att hålla distansen både ute och inne.
I utkanten av Örebro finns naturreservatet Oset och Rynningeviken. En stor del av reservatet är konstruerat på en gammal soptipp. Ibland kommer det lite os, som minner om den tiden. De har lyckats göra en riktigt vacker oas som lockar många Örebroare ut i naturen vid Hjälmaren.
Idag har jag fortsatt titta igenom mina bilder på datorn. Det är faktiskt riktigt svårt att hitta nya bilder som jag är nöjd med. Jag vill helst ha Tiveds-tema eller åtminstone natur-tema men de flesta bilderna jag tog i Tiveden förra året var så dåliga. Dels lyckades jag inte med ljuset, dels passar inte det förra objektivet så bra på kameran så alla bilder som inte är inzoomade har suddig vinjettering. Därför har jag även tittat lite på bilder jag tagit med Raspberry Pi-kameran men den kameran är jättesvår att ställa in fokus på så även om kompositionen är perfekt så är skärpan på fel ställe.
Jag ska åka ner och sätta upp bilderna på fredag när det är först maj och ledig dag, då tänker jag passa på att ta lite nya bilder. Nu ser det ut som om det kan bli mulet nästan hela nästa vecka så det kanske inte går så bra. Det beror på vad jag hittar att fotografera, i bland kan det faktiskt bli bättre utan solen.
Det hade varit roligt att ha en vernissage denna gång men jag tror det är för kort tid att planera och bjuda in till det men jag funderar på om det går att ha något annat slags invigning. Kanske på webben?
Jag och mina föräldrar pratade tidigare i våras om att jag skulle ställa ut mina bilder i Bakstugan i Tiveden i sommar. Först kändes det som om det var så långt bort i tiden och gott om tid att planera, sedan blev jag sjuk i covid-19 (ganska säker på att det var det i alla fall) och därefter har tiden bara gått. Nu i veckan slog det mig att Bakstugan brukar öppna så här års, men skulle de öppna som vanligt med tanke på covid-19? Det har liksom inte kommit på tal på ett tag, vi har mest pratat om vardagliga saker och hur pandemin påverkar oss.
Bakstugan slår upp portarna för säsongen till nästa helg och börjar med att ha öppet helger till att börja med fram tills högsäsongen kommer igång. Jag ska ställa ut där! Så nu blir det till att titta igenom mina gamla utskrifter från Hasselfors och eventuellt hitta något nytt också. Det ska bli så kul!
Pappa har fixat klisterremsor till golvet så att besökarna kan hålla avstånd till varandra och är det fint väder finns det gott om plats ute där det går att sitta och fika i solen.
De tips jag fick av mamma när jag pratade med henne – och som jag tror är bra att tänka på inför de flesta utställningar är:
I min strävan att lära mig mer om olika fototekniker genom tiderna hamnade jag bland något som var populärt årtiondena runt 1900 och som kallades Carte de Visite (visitkort på franska), på svenska: visitkortsporträtt. Det var små porträttfotografier som patenterades av fotografen André Adolphe Disdéri (1819–1889) i Paris 1854. Innan dess användes metoder som bara resulterade i en bild, om inte framkallningen misslyckades, det fanns visserligen dyrare metoder där det gick att skapa flera kopior och bilder i större format men nu gick det att göra åtta kopior på en gång. Nackdelem med metoden var att det tog lite tid att framkalla bilderna så kunden måste komma tillbaka och hämta ut dem.
Kameran Disdéri använde hade fyra linser. Kortet framställdes vanligen enligt äggvitemetoden (albuminpapper) som var den dominerande metoden för framställning av fotografiska kopior fram till omkring 1890-talet. På ett glasnegativ i formatet 18×24 cm fick man ut åtta bilder vilka vardera var på 6×9 cm. Ett tunt fotografi monterades på en tjockare papp. Fotografiets mått var 54×89 mm och monterades på ett pappkort som var 64×100 mm.
Carte de visite blev populära i maj 1859 när (enligt en obestyrkt men ofta upprepad anekdot) fotografen Disdéri hade den goda lyckan att vara på rätt plats vid rätt tid när Napoleon III avbröt sin marsch för att posera för ett fotografi i Disdéris studio. Fotografierna gjordes i storlek som ett visitkort och byttes mellan vänner och besökare. Bilder på kändisar såldes av fotografer och pappershandlare och blev till samlarobjekt som fyllde de privata fotoalbumen. Eftersom fotografierna kunde tillverkas i stort antal blev de relativt billiga att köpa. I Storbritannien såldes till exempel 300-400 bilder om året under 1860-talet. Till Sverige kom modet omkring 1860. I Europa var bilder på kungligheter populära men även bilder från avlägsna platser som de Brittiska kolonierna. De första fotoalbumen som tillverkades gjordes för att människor skulle kunna samla sina bilder i dem.
I USA blev Carte de Visite populärt under inbördeskriget när soldater, släkt och vänner kunde skicka bilder till varandra, det blev också inne att samla bilder på kändisar som Abraham Lincoln. Bilder trycktes upp för att efterlysa saknade soldater, de användes för att förklara kriget och slaveriet, när kriget tog slut kunde det hända att bider användes för att efterlysa brottslingar också. Ett företag i Washington i USA tillverkade 3600 carte de visite varje dag under den perioden.
Edmonia Lewis var en känd afroamerikansk skulptör verksam i Italien på 1870-talet men flyttade tillbaka till USA efter en tid. Där blev hon en av de första som marknadsförde sig med carte de visite.
Kabinettskort var lite större bilder som kom i början av 1870-talet. De tillverkades också oftast genom albumintryck men större, monterade på pappskivor i storleken 110x170mm. Dessa var populära fram till tidigt 1900-tal när Kodak introducerade Brownie-kameran och amatörfotografi blev en massrörelse.
I Sverige blev visitkorten också populära under 1850-talet. I början användes daguerreotypi men i mitten av årtiondet kom våtplåten till porträttateljéerna. Några nya lagar vid den här tiden gjorde att det blev allt vanligare med kvinnliga fotografer, 1864-års näringsfrihetsförordning innebar att gifta kvinnor kunde ägna sig åt hantverk och handel men bara om maken lämnade sitt tillstånd. År 1874 fick kvinnor en begränsad rätt att själva förfoga över sin inkomst. Ensamstående och yngre kvinnor inom borgerskapet kunde då söka sig ut på arbetsmarknaden och bli självförsörjande. Fotografin var en ny näring som inte belastades av gångna tiders skråväsende som hade strikta regler för medlemsskap. Ingen vet hur stor andel av porträttfotograferna som var kvinnor men över 400 porträttbildsateljéer i Sverige drevs av kvinnor när visitkorten var som mest populära.
William Henry Fox Talbot (1800–1877) är en nyckelfigur i fotografins historia: var en av de första uppfinnarna av olika fotografiska processer och etablerade fotografiets grundprincip som en negativ / positiv process.
Talbot valdes till Royal Society 1831 för sitt arbete om integralkalkyler och forskade inom optik, kemi, elektricitet och andra ämnen som etymologi och antik historia.
1832 gifte han sig med Constance Mundy och samma år valdes han in som parlamentsledamot för Chippenham. År 1833, när han besökte Comosjön i Italien, gjorde han misslyckade försök att skissa landskapet. Att det var så svårt för honom gjorde att han började drömma om en ny maskin med ljuskänsligt papper som automatiskt skulle göra skisserna åt honom. När han kom tillbaka till England började han arbeta med detta projekt i sitt hem i Lacock Abbey i Wiltshire.
År 1834, fem år innan det offentliga tillkännagivandet av daguerreotypen, utvecklade Talbot en process som gav en negativ bild på sensibiliserat papper. Negativet kunde sedan användas för att skapa flera positiva fotografier genom kontaktframkallning. Latticed Window i Lacock Abbey, ett av Talbots fotografier, taget i augusti 1835 är det äldsta kända negativet som fortfarande finns kvar. Talbot var en man med många intressen så han förbättrade sin metod lite efter hand, tog lite bilder när det passade honom.
I början av 1839 upptäckte han att Louis Daguerres sökt patent på sin uppfinning, daguerreotypen. Ansökan tillkännagavs i början av januari 1839 och Talbot hamnade i en patenttvist. Daguerre preciserade inga närmare detaljer kring vad hans metod innebar, därför hävdade Talbot att han var först att framkalla bilder eftersom han påbörjat experiment redan i början av 1834. Vid ett möte vid Royal Institution i London den 25 januari 1839 ställde Talbot upp flera pappersfotografier han hade gjort 1835. Inom två veckor kunde han beskriva sin process i almänna ordalag till Royal Society, följt av mer fullständiga detaljer några veckor senare. Daguerre avslöjade inte några användbara detaljer förrän i mitten av augusti, även om det redan under våren var tydligt att hans process och Talbots var mycket olika. Efter den erfarenheten blev han snabbare på att offentliggöra sina upptäckter och sökte en del patent.
I september 1840 gjorde Talbot ytterligare ett viktigt genombrott när han upptäckte att osynliga eller ”latenta” bilder bildades på sensibiliserat papper även efter relativt korta exponeringstider. Dessa bilder kan synliggöras eller ”framkallas” om de behandlas med kemikalier. Genom att uppfinna processerna som behövs för att göra latenta bilder synliga och ”fixera” dem så att de inte bleknar bidrog Talbot till att fotografi framkallningen senare kunde utvecklas vidare.
Den första boken illustrerad med fotografier publicerades av 1844. Boken som hette ”The Pencil of Nature” innehåller 24 fotografier som avbildar vardagsscener och en text med förutsägelser och ambitioner för fotografisk konst.
Talbots senare arbete koncentrerades på fotomekaniska reproduktionsmetoder. Massproduktion blev enklare och mycket billigare, att överföra ett fotografi till bläck på papper gjorde att bilderna höll mycket längre, bläck var känt för att vara permanent i hundratals om inte tusentals år. Tidigare metoder hade problem med blekning vilket ganska snabbt hade blivit uppenbart för tidiga typer av silverpapper. Talbot skapade den fotoglyfa (eller ”fotoglyptiska”) graveringsprocessen senare förbättrad av andra som fotogravyr.
Jeannette Klute (1918 – 2009) var en amerikansk fotograf, hon arbetade med utveckling på Eastman Kodak Company och var pionjär när det gäller de konstnärliga möjligheterna med färgfotografi. Klute banade också väg för kvinnor att arbeta inom fotoindustrin.
Jeannette Klute föddes i Rochester, New York 1918. På den tiden fanns det inte så många karriärval för kvinnor, de var i stort sett hänvisade till att arbeta som lärarinnor eller inom vården. Hon tog examen från gymnasiet 1936, sökte därefter till mekanikinstitutet (nu känt som Rochester Institute of Technology) i Rochester där hon läste på avdelningen för fototeknik. Klute var en av tre kvinnor på utbildningen med målet att få jobb på det lokala företaget Eastman Kodak Company (Kodak). Efter studierna jobbade hon ett tag men läste efter ett tag in fler kurser om avancerad fototeknik och färgprocesser 1944. Hon tog även en kandidatexamen på University of Rochester.
Klute började arbeta på Kodak i oktober 1938 som labbassistent, en av de få positioner som kvinnor fick söka vid den tiden. Där arbetade hon på att förbättra framkallningstekniken. År 1945 blev hon chef för färgtryckgruppen och 1949 blev hon forskningsfotograf och ledde forskningsstudio på avdelningen för färgteknologi. Där utvecklades de processer och material som används i färgfotografering. Under en stor del av sin karriär arbetade Klute som fotoillustratör för fysikern Ralph M. Evans och illustrerade många av hans föreläsningar, artiklar och böcker.
Från slutet av 1960- och under 1970-talet var Klute chef för Photographic Technology Studio på Kodak. Hon såg till att anställa kvinnor till de flesta av studions forskningsfotografi och teknikertjänster vilket var mycket ovanligt vid den tiden, drivkraften var att hon tyckte det var viktigt att visa kvinnors kompetens.
Klute hade ofta med sig sin storformatskamera ut i skogen och använde kort skärpedjup för att dokumentera den lokala floran och faunan. Hon bidrog till att utveckla en mer abstrakt stil. Hennes nya och innovativa tekniker ledde till att färgfotografi blev allt vanligare som konstform. Klutes färgfotografi ställdes ut på gallerier och museer runt om i världen. År 1975 blev Klute en av femtio kvinnor som valdes ut för den banbrytande utställningen Women in Photography: An Historical Survey, där hon benämndes ”en innovatör inom färgfotografi.”
År 1954 publicerade Jeannette Klute en bok med sitt arbete med titeln ”Woodland Portraits”. Det betraktas som ett viktigt arbete i färgfotografins historia. Hon sorterade bilderna efter årstid och lade till dikter för att locka fram känslor hos betraktaren. Hennes arbete fick goda recensioner och var banbrytande inom fotokonsten.
Efter pensioneringen började hon måla men fortsatte att använda naturen som inspiration och skapade halvabstrakta verk för att utforska färg och form. Hon dog 2009.
Det är oklart när fotografins historia började, det beror dels lite på vad en menar med det, dels ligger det lite i sakens natur att dokumentation och bildbevis förstörs med tiden. Två grundläggande principer kan i alla fall härledas till antiken: camera obscura-bildprojektion och upptäckten att vissa ämnen synligt förändras genom exponering för ljus. Det finns inga fysiska bevis eller beskrivningar som bevisar att någon försökt fånga bilder med ljuskänsliga material före 1700-talet (möjligen kan den fotografiska process som användes för att skapa den mystiska Turin-svepningen från 1357 räknas dit).
Redan från början när fotografin började utvecklas var målet att kunna göra färgbilder. 1800-talet kan sammanfattas med utveckling och experimenterande kring framkallningsmetoder medan kamerautvecklingen tog fart på 1900-talet.
Tidig historia
300-talet f.kr beskrivs en camera obscura i den kinesiska skriften Mozi
1000-talet den arabiska fysikern Ibn al-Haytham (Alhazen) skriver mycket inflytelserika böcker om optik, inklusive experiment med ljus genom en liten öppning i ett mörkt rum.
1200-talet Albertus Magnus (1193 / 1206–80) upptäckte silvernitrat och konstaterade att det kunde svärta huden. Silvernitrat är en ljuskänslig ingrediens i fotografiska lösningar för glasplattor och film.
1357 Turinsvepningen, osäkert ursprung skapad någon gång 1260-1390 enligt koldatering
Före 1500-talet användes camera obscura främst för att fånga solförmörkelser i vetenskapliga syften
1500-talet var det känt att ett bländarstopp skulle förbättra linsens bildkvalitet.
1500-talet Georg Fabricius (1516–71) upptäcker silverklorid som senare används för att göra fotografiskt papper.
1550 Gerolamo Cardano beskriver en bikonvex lins som kan användas till kameran
1558 Giambattista della Porta föreslår att camera obscura används som hjälpmedel för illustrationer
1568 Daniel Barbaro beskriver en bländare som gav ljusare och skarpare bilder
1614 skriver Angelo Sala i sin avhandling ”Septem Planetarum terrestrium Spagirica recensio”: ”När du utsätter pulveriserat silvernitrat för solljus blir det svart som bläck”. Han noterade också att papper som lindats runt silvernitrat under ett år hade blivit svart.
1685 är första gången någon föreställer sig en kamera som är tillräckligt liten och bärbar nog för att vara praktisk för fotografering. Det är Johann Zahn som gör det men det tar nästan 150 år innan det blir verklighet.
1694 Wilhelm Homberg beskriver hur ljus gör att vissa kemikalier mörknar (fotokemisk effekt)
1700-talet
Cirka 1717 fångade Johann Heinrich Schulze utskurna bokstäver på en flaska med en ljuskänslig sörja, han tänkte tyvärr inte på att det skulle kunna gå att göra resultaten hållbara.
1717 tysken Johann Heinrich Schulze upptäcker av misstag att en uppslamning av krita och salpetersyra där några silverpartiklar lösts ut blev mörkare av solljus. Schulze kallade ämnet ”Scotophorus” när han publicerade sina fynd 1719. Schulzes process liknar senare fotogramtekniker och betraktas ibland som den allra första formen för fotografering.
1760 fransmannen Tiphaigne de la Roche beskriver i den tidiga science fiction-romanen Giphantie något ganskalikt (färg-)fotografering, en process som fixerar flyktiga bilder som bildas av ljusstrålar
1777 studerade den svenska kemisten Carl Wilhelm Scheele den ljuskänsliga silverkloriden i detalj och insåg att det mörknade i ljus genom att sönderdelas i mikroskopiska mörka partiklar av metalliskt silver. Scheele fann också att ammoniak löser silverklorid men inte de mörka partiklarna. Denna upptäckt kunde ha använts för att stabilisera eller ”fixera” en kamerabild som tagits med silverklorid, men ingen av de första som experimenterade med fotografi förstod detta. Scheele noterade också att rött ljus inte hade så stor effekt på silverklorid, ett fenomen som senare skulle tillämpas i fotografiska mörkrum som en metod för att se svartvita tryck utan att förstöra framkallningen.
1800-talet
Cirka 1800 gjorde Thomas Wedgwood (1771-1805) det första dokumenterade försöket att fånga kamerabilder i permanent form. Hans experiment skapade detaljerade fotogram men Wedgwood och hans medarbetare Humphry Davy lyckades inte hitta något sätt att fixera dessa bilder trots att han imspirerades av Scheele (1777).
1801 fransmammen Jacques Charles tros ha kommit på metoden för att göra flyktiga silhuettfotogram, han dokumenterade inte metoden men höll föreläsningar och en del hävdar att han var före Wedgwood.
1804 uppfinner William Hyde Wollaston en positiv menisklins för glasögon.
1812 anpassar William Wollaston glasögonlinsen så att den kan användas till camera obscura genom att montera den med den konkava sidan vänd utåt med en bländarstopp framför den vilket gör linsen rimligt skarp över ett brett fält. Daguerre använde denna lins i sina experiment, men eftersom det var en enkel-element lins som saknade all kromatisk aberrationskontroll var det omöjligt att fokusera exakt med det blåkänsliga mediet i daguerreotypprocessen.
1816 fransmannen Nicéphore Niépce lyckas med papper belagt med silverklorid att fotografera bilderna som bildades i en liten kamera, men fotografierna blev negativa, mörkast där kamerabilden var ljusast och tvärt om och de var inte permanenta.
1820-talet Nicéphore Niépce upptäcker en metod för att fixera bilder tagna med en kamera. Bilderna exponerades från timmar till dagar och blev väldigt oskarpa.
1826 eller 1827 äldsta bevarade fotografit, taget av Nicéphore Niépce
1828 börjar Nicéphore Niépce använda Wollaston Meniscus.
1830-talet används ordet fotografi (från grekiskans photos = ljus och graphein = att skriva) för första gången
Cirka 1832 utvecklar Charles Wheatstone stereoskopet
1832 eller 1833 Hércules Florens (1804-1879) utvecklade sin egen fotografiska teknik i Brasilien med hjälp av farmaceuten Joaquim Corrêa de Mello (1816-1877). Det var bilder på papper som behandlats med silvernitrat som kontakttryck eller i en kamera obscura. De kan ha varit de första som använde ordet ”photographie” (franska)
1833 Niépce dör och Daguerre som arbetat tillsammans med honom får ta över hans arbete. Daguerre fortsätter experimentera med kemikalier som jod, silverjod och kvicksilver.
1833 uppfinner Peter Barlow den så kallade Barlow-linsen, ett negativt achromat-förstoringsglas som fortfarande säljs för att öka okularförstoring av amatörteleskop. Telekonverteraren är den moderna fotografiska motsvarigheten.
1838 Charles Wheatstone presenterar sin uppfinning stereoskopet. Han fick hjälp av Henry Fox Talbot att göra några kalotyp-par för stereoskopet.
1839 Louis Daguerre, kollega till Nicéphore Niépce, söker patent på daguerreotypi som blev den ledande framkallningsmetoden fram till slutet av 1850-talet
1839 gjorde John Herschel det första glasnegativet men hans process var svår att reproducera.
1839 berättar François Arago för en förundrad publik om den nya uppfinning som fotografit var och visar det första fotot som tagits i Egypten; det av Ras El Tin Palace.
1839 skapar Charles Chevalier en akromatisk version av glaslinsen som kombinerar fältutjämning och kontroll av kromatisk avvikelse. Det är hyfsat skarpt inom 50°. Den justerar akromaten så att färgerna i den blå änden av spektrumet matchar den blåkänsliga fotografiska emulsionen. På grund av sin funktion blev denna lins känd som ”franska landskapslinsen” eller helt enkelt ”landskapslins”.
1840 i oktober hade Wheatstone några bilder men var inte helt nöjd eftersom vinkeln mellan bilderna var för stor. Mellan 1841 och 1842 gjorde Henry Collen kalotyper av statyer, byggnader och porträtt, inklusive ett porträtt av Charles Babbage taget i augusti 1841. Wheatstone erhöll också daguerreotyp stereogram från Mr. Beard 1841 och från Hippolyte Fizeau och Antoine Claudet 1842. Inget av dessa har hittats.
1840 introducerar Chevalier i Frankrikeden akromatiska linsen som bildas genom att fästa ett bikonvext linsglas med en plano-konkav lins.
1840 utlyser den franska föreningen för uppmuntran av nationell industri en internationell tävling eftersom den akromatiska landskapslinsen var så långsam och det behövdes en snabb lins.
1840 deltar Joseph Petzval (i det moderna Slovakien) i tävlingen som utlysts av en franska föreningen för uppmuntran av nationell industri. Petzval varmatematikprofessor utan erfarenhet av optisk fysik men med hjälp av flera mänskliga datorer från den österrikiska-ungerska armén antog han utmaningen att producera en lins snabbt nog för ett daguerreotypporträtt. Han tog fram Petzvals porträttlins (moderna Österrike), en lins med fyra element bestående av en främre cementerad akromatlins och en bakre akromatlins med luftutrymme, den första porträttlinsen med bred öppning. Den var lämplig för en- till två minuters skuggade exponeringar av daguerreotyp utomhus. Med den snabbare kollodionsprocessen (våtplatta) som utvecklades på 1850-talet kunde en kamera utrustad med detta objektiv ta en till två minuters inomhusporträtt. På grund av nationell chauvinism vann Petzval inte priset, trots att han var mycket överlägsen alla andra deltagare
1841 tillverkar Voigtländer utifrån Joseph Petzvals design den första kommersiellt framgångsrika tvåelementslinsen och använder den i en kamera. Voigtländer-Petzval är den första kameran och linsen specifikt utformad för att ta fotografier istället för att bara vara en modifierad konstnärs-camera obscura.
1841 den slovenske Janez Puhar uppfinner en process för att göra fotografier på glas, metoden erkändes den 17 juni 1852 i Paris av Académie Nationale Agricole, Manufacturière et Commerciale.
1844 David Brewster utvecklar ett stereoskop med linser och en binokulär kamera
1845 uppfinner Francis Ronalds vid Kew-observatoriet en föregångare till filmkameran. En ljuskänslig yta dras långsamt förbi kamerans bländarmembran med en klockmekanism för att möjliggöra kontinuerlig inspelning under en 12- eller 24-timmarsperiod. Ronalds använder kamerorna för att spåra de pågående variationerna i vetenskapliga instrument och de användes i observatorier runt om i världen i över ett sekel.
1847 publicerade Nicephore Niépces kusin, kemisten Niépce St. Victor, sin uppfinning för framställning av glasplattor med albumenemulsion
Mitten av 1840-talet uppfinner Langenheim-bröderna från Philadelphia och John Whipple och William Breed Jones från Boston också genomförbara processer med negativt glas
1848 visade Edmond Becquerel försök att skapa färgbilder men de krävde exponeringstider på timmar upp till dagar och var väldigt ljuskänsliga.
1851 uppfinner Frederick Scott Archer kollodionsprocessen. Fotografen och barnförfattaren Lewis Carroll använde denna process. (Carroll hänvisar till processen som ”Tablotype” i berättelsen ”A Photographer’s Day Out”.
1851 publiceras en broschyr av daguerreotypisten Augustus Washington med priser från 50 cent till 10 dollar. Daguerreotyper var emellertid ömtåliga och svåra att kopiera. Fotografer uppmuntrade kemister att förfina processen för att kunna göra många kopior billigt vilket så småningom ledde dem tillbaka till Talbots process.
1855 föreslår den skotska fysikern James Clerk Maxwell att prova tre filter i rött, grönt och blått för att få fram färgbilder.
1858 kommer de första valbara bländartiderna, Waterhouse-bländaren, uppkallad efter John Waterhouse. et är en uppsättning tillbehör av mässingsplattor med stora hål, monterade genom en lucka på linsstrukturens sida.
1858 uppfinns den specifika typen av iris som användes i moderna linser av Charles Harrison och Joseph Schnitzer. Harrison och Schnitzers irismembran kunde snabbt öppna och stänga i cykler vilket är nödvändigt för objektiv med automatisk bländarstyrning.
1861 Thomas Sutton visar det första hållbara färgfotografiet. Han använde tre svartvita fotografier tagna genom rött, grönt och blått färgfilter som han visade överlagrade med hjälp av tre projektorer med liknande filter. De fotografiska emulsionerna som då användes var okänsliga för större delen av spektrumet så resultatet blev dåligt och metoden föll i glömska.
1862 kommer den första framgångsrika vidvinkellinsen från Harrison & Schnitzer Globe (USA) med f / 16 som maximal bländare (f / 30 var mer realistisk). Linsen hade ett maximalt synfält på 92 ° (80 ° var mer realistiskt). Charles Harrison och Joseph Schnitzers Globe-lins hade en symmetrisk form med fyra element; namnet hänvisar till antagandet att om de två yttre ytorna fortsatte och sedan sammanfogades skulle de bilda en sfär.
1866 anställs Dr Ernst Abbes till Carl Zeiss verkstad, det leder till att flera nya produkter utvecklas i snabb följd och för Zeiss-företaget till framkanten inom optisk teknologi.
1869 på samma dag presenterar två franska uppfinnare: Louis Ducos du Hauron och Charles Cros, som ovetande om varandras projekt under 1860-talet, sina nästan identiska arbeten. De hade kommit på sätt att se en uppsättning av tre färgfiltrerade svartvita fotografier i färg utan att projicera dem och så att det går att göra tryck i fullfärg på papper.
1873 Hermann Wilhelm Vogel upptäcker ett sätt att göra emulsioner känsliga för hela färgspektrumet, det infördes gradvis till kommersiellt bruk för färgframkallning från mitten av 1880-talet.
1876 föreslår Wordsworth Donisthorpe en kamera för att ta en serie bilder på glasplattor som ska tryckas på en pappersrulle.
Cirka 1880 inser fotografer att bländarstorleken påverkar fältdjupet. Bländarstyrning får större betydelse och justerbara tider blir en standardlinsfunktion. Irismembranet kom som ett justerbart linsstopp på 1880-talet, och det blev det standardinställbara stoppet omkring 1900.
1881 Herbert Bowyer Berkeley har experimenterat med sin egen version av kollodionsemulsioner och publicerar sin upptäckt där formeln innehåller pyrogallol, sulfit och citronsyra. Ammoniak tillsätts strax före användning för att göra formeln alkalisk. Den nya formeln såldes av Platinotype Company i London som Sulpho-Pyrogallol Developer.
1884 utvecklar George Eastman i Rochester, New York, torr gel för att använda på papper eller film för att ersätta den fotografiska plattan så att en fotograf inte längre behöver bära runt på stora lådor med plattor och giftiga kemikalier.
1887 började den brittiske uppfinnaren William Friese-Greene experimentera med användning av pappersfilm, gjord genomskinlig genom inoljning, för att spela in film. Han sa också att han försökte använda experimentell celluloid, gjord med hjälp av Alexander Parkes.
1888 i juli kommer Eastmans Kodak-kamera ut på marknaden med ”Du trycker på knappen, vi gör resten” som slogan. Nu kan i princip vem som helst ta ett fotografi och överlåta de mer komplicerade processerna till andra.
1888 börjar nya optiska glas dyka upp på marknaden efter att Ernst Abbe försökt eliminera astigmatism i mikroskop och insåg att utbudet av optiska glas var otillräckligt. Han anställdes av Otto Schott som grundade de berömda glasverken på Jena där nya typer av optiskt glas tas fram av Zeiss och andra på fabriken.
1888 designas en filmkamera i England av fransmannen Louis Le Prince. Han hade byggt en 16-linskamera 1887 i sin verkstad i Leeds. De första 8 linserna skulle utlösas i snabb följd av en elektromagnetisk slutare på den känsliga filmen; filmen skulle sedan flyttas framåt så att de andra åtta linserna kunde arbeta på filmen. Efter mycket prövande och felsökning kunde han äntligen utveckla en kamera med en enda lins och som han använde för att fotografera sekvenser av rörliga bilder på pappersfilm, till exempel Roundhay Garden Scene och Leeds Bridge.
1889 tar Friese-Greene patent på en rörlig fotokamera som kan ta upp till tio foton per sekund. En annan modell, inbyggd 1890, använder rullar av den nya Eastman celluloidfilmen, som han perforerat. En rapport om den patenterade kameran publiceras i British Photographic News 1890. Han visar sina kameror och filmer vid många tillfällen men aldrig offentligt. Han skickar detaljer om sin uppfinning till Edison i februari 1890 vilka också sågs av William Kennedy Laurie Dickson.
1889 patenterar Wordsworth Donisthorpe en filmkamera där filmen rör sig kontinuerligt.
1890-talet börjar bröderna Auguste och Louis Lumière arbeta med den första allmänt använda metoden för färgfotografering, autochrome-plåten. Den byggde på en av Louis Ducos du Haurons idéer: istället för att ta tre separata fotografier genom färgfilter, ta en genom en mosaik av små färgfilter som är överlagda på emulsionen och se resultaten genom en identisk mosaik. Om de enskilda filterelementen var tillräckligt små, skulle de tre primärfärgerna av rött, blått och grönt smälta samman i ögat och producera samma tillsatsfärgsyntes som den filtrerade projektionen av tre separata fotografier.
1890 designar Paul Rudolph en asymmetrisk lins med en cementerad grupp på varje sida av membranet och benämnde det ”Anastigmat”. Detta objektiv tillverkas i tre serier: serie III, IV och V, med maximala öppningar på f / 7.2, f / 12.5 respektive f / 18.
1891 designar Paul Rudolph Anastigmat-serierna I, II och IIIa upp med respektive maximala öppningar på f / 4,5, f / 6,3 och f / 9
1891 försöker Thomas Dallmeyer och Adolf Miethe samtidigt patentera nya linsdesigner med nästan identiska formler – kompletta telefotolinser bestående av en främre achromatdublett och bakre achromat triplett. Det fastställdes aldrig vem som egentligen var först och inget patent beviljades någonsin för den första telelinsen.
1891 designar William Kennedy Laurie Dickson, en skotsk uppfinnare och anställd av Thomas Edison, Kinetografkameran. Kameran drevs av en elmotor och kunde ta bilder med den nya sprocketed-filmen. Det är det första praktiska systemet för höghastighetsstop-and-go-filmrörelsen och som blev grunden för nästa sekel av kinematografi.
1893 designar Paul Rudolph Anastigmat-serie IIa med f / 8 maximal öppning. Dessa linser är nu bättre kända av varumärket ”Protar” som först användes 1900.
1893 kommer den avgörande fotografiska linsen för det tjugonde århundradet: Taylor, Taylor & Hobson Cooke Triplet. Den blev en budgetvarian som användes under större delen av 1900-talet.
1894 marknadsförs Protarlinse Series VII, den mest högkorrigerade linsen med en enda kombination med maximala öppningar på mellan f / 11 och f / 12,5, beroende på dess brännvidd.
1894 skapas Lumière Domitor-kameran som ägs av bröderna Auguste och Louis Lumière, av Charles Moisson, chefsmekaniker vid Lumière-verkstaden i Lyon. Kameran använder pappersfilm 35 millimeter bred
1894 konstruerar den polske uppfinnaren Kazimierz Prószyński en projektor och kamera i ett, en uppfinning som han kallar Pleografen.
1895 byter Lumière-bröderna från papper till celluloid film som de köpt från New-Yorks Celluloid Manufacturing Co. Detta täcker de med sin egen Etiquette-bleue-emulsion, skär den i remsor och perforerar.
1896 kommer Planar Series Ia med maximala bländare på upp till f / 3,5 som är en av de snabbaste linserna men även om det är mycket skarpt, lider det av koma och blir inte särskilt populärt. Paul Rudolph hade undersökt Double-Gauss-konceptet på en symmetrisk design med tunna positiva membran som inneslöt inneslutna negativa element. Men vidareutvecklingen av denna konfiguration gjorde det till standarddesign för höghastighetslinser med standardtäckning.
1900-talet
1901 fotografering blir lite mer tillgänglig för de stora massorna när kameran Kodak Brownie introduceras.
1902 säljs den viktigaste Zeiss-linsen från Paul Rudolph, Tessar serie IIb f / 6.3. Den är sammansatt ungefär som en kombination av den främre halvan av Unar med den bakre halvan av Protar. Detta är en värdefull och flexibel design med en enorm utvecklingspotential. Dess maximala bländare ökades till f / 4,7 1917 och nådde f / 2,7 1930. Det är troligt att varje linsstillverkare har producerat linser i Tessar-konfigurationen.
1905 kommer den första telelinsen som optiskt korrigerar och fixerar avvikelser som ett system, f / 8 Busch Bis-Telar (Tyskland).
1907 bröderna Auguste och Louis Lumière uppfinning autochrome-plåten introduceras kommersiellt.
1909 den polska uppfinnaren Kazimierz Prószyński bygger och patenterar Aeroskopet i England under perioden 1909–1911. Det är den första framgångsrika handhållna filmkameran. Kameramannen behöver inte vända veven för mata fram filmen, som alla andra kameror vid den tiden, så han kan hantera kameran med båda händerna, hålla kameran och kontrollera fokus. Detta gör det möjligt att filma med aeroskopet under svåra omständigheter som från luften eller för militära ändamål.
1911-1912 kommer den första cine-kameran helt i metall, Bell & Howell Standard.
1913 börjar de första kamerorna säljas som riktar sig till allmänheten, den kallades Tourist Multiple och såldes i relativt många exemplar.
1913 börjar Oskar Barnack, ansvarig för forskning och utveckling vid Leitz, prova att använda 35 mm cine-film för stillbildskameror medan han försökte bygga en kompakt kamera som kunde göra förstoringar av hög kvalitet.
1923 Leitz provsålde Oscar Barnacks design 1923 och 1924 och fick tillräckligt med positiv feedback för att börja producera kameran som Leica I (kort för Leitz-camera) 1925. Leica innebar att 35 mm blev en informell standard för avancerade kompaktkameror.
1923 introducerar Eastman Kodak ett utbud av 16mm film utvecklad från Bell & Howell Standard från 1911-12, främst som ett billigare alternativ till 35 mm och flera kameratillverkare lanserar modeller för att dra nytta av den nya marknaden för amatörfilmskapare. Först ansågs det ha underlägsen kvalitet jämfört med 35 mm men 16 mm kameror fortsatte att tillverkas fram till 2000-talet av Bolex, Arri och Aaton.
1925 Leica I börjar säljas.
1928 den första praktiska reflexkameran, Franke & Heidecke Rolleiflex mediumformat TLR
1932 Contax introduceras på fotomarknaden.
1932 kommer en av de mest komplicerade cine-kamera modellerna, Mitchell-Technicolor Beam Splitting Three-Strip Camera. Med den erhålls tre färgseparationsoriginal bakom en lila, ett grönt och ett rött ljusfilter, varvid det senare ingår i en av de tre olika råmaterialen som används.
1933 grundas Seiki-Kōgaku Kenkyusho – Precision Optical Instruments Laboratory – eller 精 機 光学 研究所 som senare blir Canon i Japan, de gör en kameraprototyp de kallar Kwanon
1933 introduceras Ihagee Exakta, en kompakt SLR som använder 127 rullfilm.
1934 presenterar Kodak Retina I, den använder 135-kassetten som användes i alla dåtidens moderna 35 mm-kameror. Trots att Retina är relativt billig är 35 mm-kameror fortfarande för dyra för de flesta och rullfilm förblir det vanligaste formatet.
1935 introduceras Kodachrome-film för 16 mm hemmafilmer. Filmen fångar de röda, gröna och blå färgkomponenterna i en emulsion bestående av tre skikt. En komplex bearbetningsprocess skapar komplementära cyan-, magenta- och gulfärgbilder i respektive lager, vilket resulterar i en subtraktiv färgbild.
1935 uppfinner Olexander Smakula den sista viktiga Zeiss-innovationen före andra världskriget, tekniken att applicera antireflexbeläggning på linsytor.
1936 introduceras Kodachrome-film för 35 mm diabilder.
1936 introduceras Argus A som använder den billigare 35 mm-filmen och därför blir mindre dyr för konsumenten att köpa
1936 presenteras Canon 35 mm Rangefinder, en förbättrad version av Kwanon.
1938 den första kameran med automatisk exponering är den med selenljusmätare utrustade och helautomatiska Super Kodak Six-20-paketet, men dess extremt höga pris på $225 (motsvarande $4 877 och i grova drag 50 000 SEK år 2019) hindrar den att uppnå någon grad av framgång.
1939 introduceras den populära Argus C3 som också använder 35 mm-film.
1947 den ungerska duflexen som är den första kameran där sökaren som nu placerades i ögonhöjd vilket blir den första stora SLR-innovationen efter andra världskriget. Innan var alla SLR-kameror utrustade med sökarskärmar som hölls i midjenivå. Duflex var också den första SLR som hade en spegel med omedelbar retur vilket hindrade sökaren från att försvinna efter varje exponering.
1948 Contax S blir den första kameran som använder ett pentaprisma. Samma tidsperiod introduceras Hasselblad 1600F som ställer standarden för medelformats-SLR i decennier.
1948 introduceras Polaroid Model 95, världens första praktiska kamera med direktbild. Känd som Land-kamera efter uppfinnaren Edwin Land, den använder en patenterad kemisk process som skapar färdiga positiva tryck från de exponerade negativen på under en minut. Land-kameran blir populär trots sitt relativt höga pris. Polaroid-sortimentet utökas till dussintals modeller fram till 1960-talet.
1949 standardiseras de moderna linsöppningsmarkeringarna för f-tal i geometrisk sekvens med f / 1, 1,4, 2, 2,8, 4, 5,6, 8, 11, 16, 22, 32, 45, 64, 90 osv. Tidigare konkurrerade detta brittiska system med den kontinentala (tyska) sekvens med f / 1.1, 1.6, 2.2, 3.2, 4.5, 6.3, 9, 12.5, 18, 25, 36, 50, 71, 100 osv. Dessutom fanns Uniform System (US, Storbritannien) sekvens med 1, 2, 4, 8, 16, 32, 64, 128 osv. (där US 1 = f / 4, US 2 = f / 5,6, US 4 = f / 8, osv.) som användes av Eastman Kodak i början av 1900-talet.
Från 1950-talet och framåt fortsätter Maxwells metod för att ta tre separata filtrerade svartvita fotografier att tjäna speciella syften och Polachrome, en ”snabb” bildfilm som använde Autochroms tillsatsprincip var tillgänglig fram till 2003 men de få färgutskrifter och slidefilmer som fortfarande görs under 2015 använder alla flerskiktsemulsionsmetoden som Kodachrome som verkligen var banbrytande.
1950-talet kommer flera japanska kameraproducenter in på SLR-marknaden, till exempel Canon, Yashica och Nikon. Nikons kamera Nikon F hade en hel rad utbytbara komponenter och tillbehör och betraktas generellt som den första japanska systemkameran och bidrar till Nikons rykte som tillverkare av utrustning av professionell kvalitet.
1952 japanska kameror börjar bli populära i väst efter att krigsveteraner och soldater stationerade i Japan tar med kameror hem.
1952 introducerar Asahi Optical Company (senare känt för sina Pentax-kameror) den första japanska SLR med 135 film, Asahiflex.
1957 en grupp under ledning av Russell A. Kirsch vid National Institute of Standards and Technology utvecklar en binär digital version av en befintlig teknik, wirepoto trumscanner, så att alfanumeriska tecken, diagram, fotografier och annan grafik kan överföras till digitalt datorminne. En av de första skannade fotografierna var en bild av Kirschs son Walden med en upplösning på 176×176 pixlar och bara en bit per pixel, dvs svart och vitt utan mellanliggande gråtoner men genom att kombinera flera skanningar av fotografiet gjorda med olika svartvita tröskelinställningar kunde också information om gråskala erhållas.
1959 Mohamed M. Atalla och Dawon Kahng vid Bell Labs uppfinner MOSFET (MOS-fälteffekttransistor) som utgör grunden för metalloxid-halvledar-teknik (MOS) som finns i bildsensorer i digitalkameror. Detta ledde till utvecklingen av digitala bildsensorer med halvledare som den laddningskopplade enheten (CCD) och senare CMOS-sensorn.
1960-talet blir billiga elektroniska komponenter vanliga och kameror utrustade med ljusmätare och automatiska exponeringssystem blir allt vanligare.
1960-talet funderar Eugene F. Lally från Jet Propulsion Laboratory på hur man använder en mosaikfotosensor för att ta digitala bilder. Hans idé är att ta bilder av planeterna och stjärnorna under resan genom rymden för att ge information om astronauternas position men tekniken finns inte riktigt än.
1960 den tyska Mec 16 SB-subminiature blir den första kameran som placerar ljusmätaren bakom linsen för mer exakt mätning. Mätning genom linsen blir dock i slutändan en funktion som oftare finns på SLR: er än andra typer av kameror; Topcon RE Super från 1962 är den första SLR-utrustningen med ett TTL-system.
1965 den första Polaroid-kameran riktad mot den större allmänheten Model 20 Swinger blir en stor framgång och är fortfarande en av de mest sålda kamerorna genom tiderna.
1968 den 6 september ansöker Edward Stupp, Pieter Cath och Zsolt Szilagyi vid Philips Labs i New York om patent på ”All Solid State Radiation Imagers”och konstruerar ett plattskärmsmål för mottagning och lagring av en optisk bild på en matris sammansatt av ett antal fotodioder anslutna till en kondensator för att bilda en matris med två terminalanordningar anslutna i rader och kolumner. Deras amerikanska patent beviljas den 10 november 1970.
1969 uppfinner Willard Boyle och George E. Smith på AT&T Bell Labs en laddningskopplad enheten (CCD = charge-coupled device). Det är den optoelektroniska komponenten i första generationens digitala kameror som tar bilden och användes som en minnesenhet. Det var dock Michael Tompsett på Bell Labs som upptäckte att CCD: n kunde användas som en bildsensor. CCD har till stor del ersatts av APS (aktiv pixelsensor) som är vanliga i mobiltelefonkameror.
1972 den viktigaste algoritmen för att komprimera digitala bilder är den diskreta kosinustransformen (DCT), komprimeringsteknik där ”onödig” data tas bort och som först föreslogs av Nasir Ahmed medan han arbetade vid University of Texas 1972.
1972 designar Willis Adcock som är ingenjör vid Texas Instruments en filmlös kamera som inte var digital och ansöker om patent, det är inte känt om den någonsin byggdes.
1973 släpper Fairchild Semiconductor det första stora bildtagande CCD-chipet: 100 rader och 100 kolumner
1975 utvecklar Bryce Bayer från Kodak Bayer-filtermosaikmönstret för CCD-färgbildsensorer
1975 introduceras Cromemco Cyclops som ett hobbykonstruktionsprojekt och är den första digitala kameran som kan kopplas till en mikrodator. Dess bildsensor är ett chip med modifierat RAM-minne (DRAM) och MOS (metal-oxid-semiconductor).
1975 det första dokumenterade försöket att bygga en fristående digital kamera görs av Steven Sasson, ingenjör vid Eastman Kodak. Den använder de då nya solid-state CCD-bildsensorchipen som utvecklats av Fairchild Semiconductor 1973. Kameran väger 3,6 kg och tar svartvita bilder som sparas på ett kompakt kassettband med en upplösning på 0,01 megapixel (10 000 pixlar) och 23 sekunders exponeringstid för den första bilden i december 1975. Prototypkameran var en teknisk övning som inte var avsedd för produktion.
1976 den första elektroniska bildsatelliten är KH-11 som lanseras av NRO i slutet av 1976. Den har en laddningskopplad enhet (CCD) med en upplösning på 800 x 800 pixlar (0,64 megapixlar).
1981 demonstreras Sony Mavica (magnetisk videokamera) som är en handhållen elektronisk kamera avsedd att bäras och användas som en handhållen filmkamera.
1984 Canon demonstrerade en prototyp av Canon RC-701 som är en analog elektronisk kamera vid sommar-OS 1984 och tryckte bilderna i Yomiuri Shinbun, en japansk tidning.
1985 NMOS aktiv-pixelsensor (APS) uppfinns av Olympus i Japan under mitten av 1980-talet. Detta efter att tillverkningen av MOS-halvledarapparater förbättratsså att MOSFET-skalning nådde mindre mikron och sedan sub-mikronivåer. NMOS APS tillverkades av Tsutomu Nakamuras team på Olympus 1985.
1986 utvecklar Kodak-forskare världens första megapixelsensor
1986 kommer Canon RC-701 som är en analog elektronisk kamera. Flera faktorer gjorde att analoga kameror aldrig blev särskilt populära; kostnaden (upp till $20 000 motsvarande $47 000 eller 500 000 SEK 2019), dålig bildkvalitet jämfört med film och bristen på prisvärda skrivare av hög kvalitet.
1986 introducerar Nikon en fungerande prototyp av den första SLR-typen av digitalkamera (Still Video Camera), tillverkad av Panasonic.
1987 säljs troligen den första digitalkameran kommersiellt och det kan ha varit MegaVision Tessera egentligen ingen känd dokumentation om försäljningen.
1988 kommer de första JPEG- och MPEG-standarderna vilket gör det möjligt att komprimera bild- och videofiler för lagring.
1988 praktiska digitala kameror blir möjliga att tillverka med DCT-baserade komprimeringsstandarder som H.26x- och MPEG-videokodningsstandarder som införs från 1988 och framåt
1988 den första riktiga bärbara digitalkameran som spelar in bilder som en datoriserad fil är troligen Fuji DS-1P som spelar in på ett 2 MB SRAM (statisk RAM) som behöver ett batteri för att hålla data i minnet. Denna kamera marknadsfördes aldrig för allmänheten. I slutet av 1980-talet finns ändå den teknik som krävs för att tillverka riktiga kommersiella digitalkameror.
1988 släpper Nikon den första kommersiella DSLR-kameran, QV-1000C.
1989 säljs den första bärbara digitala kameran som faktiskt marknadsförts kommersiellt i december 1989 i Japan, DS-X av Fuji.
1990 säljs den första kommersiellt tillgängliga bärbara digitala kameran i USA, Dycam Model 1. Den blir först ett kommersiellt misslyckande eftersom den är svartvit, har låg upplösning och är dyr. Den har en CCD-bildsensor, lagrar bilder digitalt och kan anslutas direkt till en dator för nedladdning.
1991 marknadsför Kodak sitt Kodak DCS (Kodak Digital Camera System) som blir början på en lång rad professionella Kodak DCS SLR-kameror och som delvis baseras på filmhus, ofta Nikons. Den använder en 1,3 megapixelsensor, har ett skrymmande externt digitalt lagringssystem och är dyr. När Kodak DCS-200 kom döptes Kodak DCS om till Kodak DCS-100.
1992 säljs Dycam Model 1 som Logitech Fotoman och når viss framgång.
1992 det första fotografiet publiceras på webben av Tim Berners-Lee 1992 (en bild av CERN-husbandet Les Horribles Cernettes).
1992 JPEG-bildkomprimeringsstandarden införs
1993 den aktiva pixelsensorn CMOS (CMOS-sensorn) utvecklas av Eric Fossums team vid NASA Jet Propulsion Laboratory.
1995 kommer den första konsumentkameran med en flytande kristallskärm (LCD, liquid crystal display) på baksidan, Casio QV-10 utvecklad av ett team som leddes av Hiroyuki Suetaka.
1995 introducerar Minolta RD-175 som är baserad på Minolta 500si SLR med en splitter och tre oberoende CCD. Denna kombination levererar 1,75M pixlar. Fördelen med att använda en SLR-bas är att det går att använda alla befintliga Minolta AF-monteringslinser.
1996 kommer den första kameran som använder CompactFlash, Kodak DC-25. Den första kameran där det går att spela in videoklipp kan ha varit Ricoh RDC-1 1995.
1998 föreslås Silicon Film, en digital sensorkassett för filmkameror som ska göra det möjligt för 35 mm kameror att ta digitala fotografier utan modifiering. Silicon Film ska fungera som en rulle med 35 mm film med en 1,3 megapixelsensor bakom linsen och ett batteri och lagringsenhet som passar in filmhållaren i kameran. Produkten, som aldrig släpptes, blir allt mer föråldrad i och med att digitalkamerateknologin förbättras och priset blir för högt. Silicon Films moderbolag ansöker om konkurs 2001
1999 introduceras Nikon D1, en 2,74 megapixelkamera som är den första digitala SLR-utvecklingen helt från grunden av en stor tillverkare, som vid introduktionen var prisvärd för professionella fotografer och avancerade konsumenter även om den år väldigt dyr för den vanliga konsumenten. Kameran använder också Nikon F-mount-objektiv, vilket innebar att filmfotografer kn använda många av de objektiv de redan äger.
1999 släpps den första kommersiella kameratelefonen, Kyocera Visual Phone VP-210. Den kallas en ”mobil videofon” med en 110.000 pixlar framåtvänd kamera. Den kan lagra upp till 20 JPEG bilder som kan skickas via e-post eller så kan telefonen skicka upp till två bilder per sekund över Japans mobila nätverk för Personal Handy-Phone System (PHS).
2000-talet
2000 släpps Samsung SCH-V200 i Sydkorea är en av de första telefonerna med en inbyggd kamera. Den har en TFT-kristallskärm (LCD) och lagrar upp till 20 digitala foton med en upplösning på 350 000 pixlar. Den kan dock inte skicka den resulterande bilden via telefonfunktionen utan kräver en datoranslutning för åtkomst till foton.
2000 säljs den första kameratelefonen för en större marknad, J-SH04, en Sharp J-Phone i Japan. Den kan direktöverföra bilder via mobil telekommunikation.
2004 slutar Kodak sälja Kodak-märkta filmkameror i den utvecklade världen
2010-talet den ideella organisationen The Film Foundation grundas av Martin Scorsese för att bevara användningen av film i filmskapande eftersom många filmskapare känner att DSLR-kameror inte förmedlar djupet eller de känslor som analoga filmer gör.
2012 ansöker Kodak om konkurs efter att ha kämpat för att anpassa sig till den förändrade industrin.
