Fotokonst
Häromdagen var jag och sonen in till stan för att handla och ta en fotopromenad. Vi strosade runt en stund och tittade på vackra hus och parker, när vi var på väg tillbaka till bilen så upptäckte vi att det stod en massa bilar vid hotellet. Det var ett möte för Chevroletägare. En hel massa gamla chevroleter!
Denna gula Chevrolet (fråga mig inte vilken modell!) var nog särskilt fotogenisk för både jag och sonen fick med den från många olika vinklar 🙂
Deborah Turbeville (1932-2013) var en amerikansk fotograf. Hon var stilbildare inom modefotografi även om hon inte ville kalla sig modefotograf.
När Turbeville var i trettioårsåldern gick hon en fotoutbildning som hölls av Richard Avedon och Marvin Israel, det var i samband med det som hon fann sin stil.
Deborah Turbeville introducerade en mer eterisk estetik till modefotografi. Hennes stil kännetecknas av sepia- eller svartvita toner och suddiga bilder. Skönhet var enligt Turbeville inte bara ljust och glatt utan melankoliskt och fullt av travesti. Hon förvrängde bilderna genom att leka med framkallningsprocessen för att skapa patina och gjorde revor, veck och repor på bilderna. Turbeville fick fotografierna att se ut som om de var från ett annat århundrade, framgrävda på någon loppis i Paris. Hennes stil var en markant kontrast till de traditionella, starkt upplysta bilderna som var vanliga vid den tiden. Turbevilles bilder var nästan lite spöklika, ofta i storslagna miljöer med en känsla av förfall eller förstörelse. Bland hennes mest kända serier finns Bathhouse, VOGUE (1975), som har en flytande känsla och visar Turbevilles intresse för teater, dans och koreografi. Turbeville deltog i separatutställningar på museer runt om i världen. Hennes visionära arbete finns i de permanenta samlingarna på Metropolitan Museum of Art och Victoria & Albert Museum.
Turbeville sade om sina bilder att: ”In my pictures, you never know, that’s the mystery. It’s just a suggestion and you leave it to the audience to put what they want on it. It’s fashion in disguise”, alltså att en aldrig kan veta med hennes bilder, det är mysteriet, bilderna lämnar en del till fantasin, det är förklätt mode.
Källor:
Artsy (okänt år) Deborah Turbeville. American, 1932–2013. Hämtat 2023-04-07
La Force, T. (2023) The Strange and Beautiful World of Deborah Turbeville’s Photo-Novella. Aperture. Hämtat 2023-04-07
Marshall, S (2017) A Trailblazing Fashion Photographer’s Turn to Collage. Aperture. Hämtat 2023-04-07
Milligan, L. (2017) Legendary Photographer Deborah Turbeville Dies. Vogue.
Silverton, P. (2019) Icons of Photography: Deborah Turbeville. United Nations of Photography. Hämtat 2023-04-07
Thurman, J. (2011) Spectral. The New Yorker. Hämtat 2023-04-07
Yaeger, L (2017) Celebrating the Haunted Beauty of Deborah Turbeville and Comme des Garçons. Vogue. Hämtat 2023-04-07
Bilder:
Jag har inte hittat några bilder som är fria att använda men följ länken till Duck Duck Go så hittar du exempel på bilder.
Filmer:
The Curious Cat Library (2021) Deborah Turbeville: Past Imperfect (Book Flip Through). YouTube. Hämtat 2023-04-07
Jag var inte särskilt aktiv på sociala medier förra året. Jag hoppas fina inspiration att posta mer i år.
Dacora-Kamerawerk var en kameratillverkare som grundades 1946 av Bernhard Dangelmaier i Reutlingen, Tyskland under namnet ”Dangelmeier & Co”. Dacora tillverkade kameror för andra europeiska kameraåterförsäljare för att säljas under deras eget märke till exempel Porst, Ringfoto, Ferrania, Ilford och Lumière och 1960 hade företaget producerat över två miljoner billiga kameror.
1969 köptes företaget av Leach Relais und Elektronik GmbH och döptes om till Dacora Kamerawerk GmbH. Företaget drabbades av vissa ekonomiska svårigheter i början av 70-talet och flyttade till München där det kämpade för att överleva.
1972 köptes företaget av Josef Weber KG och flyttade till Nürnberg. Genom att arbeta med halvfärdiga enheter från München återupptog företaget produktionen i sin nya Nürnbergfabrik (nu under namnet Dacora Kamerawerk Nürnberg GmbH). På grund av fortsatta ekonomiska problem upphörde till slut kameraproduktionen på Dacora och företaget upplöstes formellt.
Under åren har det skett flera namnbyten:
Daci är en lådkamera i mellanformat som tillverkades av Dacora och introducerades 1948. År 1949 kom de första Dacora-kamerorna ut på marknaden, den eleganta Daco Box, helt gjord i bakelit. På grund av problem med ljustätheten och risken för brott på höljet kom efterträdaren redan 1950. Kamerahuset var nu helt i metall och målat med vacker krymplack.
Dacora Daci verkar först som en vanlig lådkamera, men det speciella med Daci är att den är helt gjord av aluminium, vilket var ganska sällsynt på sin tid (1950). Det vanligaste materialet, speciellt för lådkamerorna, var bakelit. Kameran tillverkades istället av ”ädla” material som också krävde maskiner för att bearbeta dem. Daci var företagets andra modell. Den kunde köpas för cirka 7,50 DM vid den tiden.
Daci är en anspråkslös kamera, den har inte så mycket finesser, vilket var vanligt med lådkameror. Objektivet har en enkel fast menisk och dess enkla slutare erbjuder bara två fotograferingsmöjligheter som vi ser något grovt målat i vitt bredvid avtryckaren som ”Z” och ”M” (Zeit / Moment – Tid / Momentan).
Kameran är mycket liten men använder sig av 120-film och tar bilder i 6×6-format. På grund av det kvadratiska formatet (och kamerans kompakta konstruktion) har den bara en övre sökare ovanför objektivet. Likaså har den bara en stativtråd vid basen och ett läderhandtag är inbyggt i dess övre del. Kamerafodralet är också gjort av läder, liknande de som användes av förkrigslådkameror.
Daci Box fanns även i grönt, grått och rött mot en extra kostnad. Denna metalllåda är mycket kompakt och praktisk tack vare det mindre formatet 6 x 6 cm. Dessa lådor var populära först efter andra världskriget, en annan låda för detta format är t.ex. Altissa-lådan. I en exklusiv version med frontlinsjustering erbjöds denna modell som Dacora Daci Royal. Det finns andra Daci-modeller, bland annat några färgade som ”Daci Royal”. Dacora själv gjorde inte många modeller.
Film 120-rulle, bildstorlek 6x6cm
Lins: enkel menisk f/9
Slutare: roterande, en hastighet 1/40 (omedelbar) och tid
Kamerahus: metall
Tidiga versioner (1948) ) av kameran använde enkla trådklämmor för att hålla framsidan på, senare version (1952) med märke runt objektivet. Röda, svarta, gråa och gröna färgvarianter är också kända.
Ett intressant fotoprojekt som pågick våren 2020 går att hitta på stayathome.photography. Projektet pågick mellan mars och juni 2020 och gick ut på att fotografer i självisolering skulle kommunicera två och två med bilder. Det var ganska fritt att välja vilka bilder de skulle lägga upp. Från början var det meningen att det skulle vara nytagna bilder men det visade sig vara omöjligt för en del eftersom de inte hade så mycket att fotografera hemma, en del fotografer hade inte heller någon kamera hemma som de kunde använda så en del bilder är tagna i en annan tid.
Det är massor av konversationer att följa. En del är korta med bara ett par bilder medan andra är längre. Ibland går det att se hur det flödar en konversation fram och tillbaka, bilder speglas och samtalet förs framåt, andra verkar mer slumpmässiga.
Jag tycker att det är ett spännande projekt och det hade varit roligt att följa ”live” sidan kommer att finnas kvar på denna länk: stayathome.photography.
Barnmorskeutbildningen vid King’s College i London har infört konst och humaniora i undervisningen.
Studenterna får arbeta med konstnärliga skildringar av moderskap och barndom, de får också utforska sina egna barnmorskeupplevelser i ett kulturellt sammanhang. En föreläsning om popmusik och partnervåld använder texterna från populära låtar för att ta itu med det svåra förhållandet mellan en kvinnas självkänsla och att vara i en våldsam relation. Studenterna får också skapa ett eget konstnärligt eller litterärt verk inför den slutliga bedömningen.
Detta visade sig vara ett ovärderligt tillfälle för studenterna att reflektera över, dela och bearbeta olika känslor och minnen. De starkaste konstverken kom inte nödvändigtvis från de som presterade bäst akademiskt utan gav värdefulla möjligheter för alla studenter att uttrycka sig på nya och olika sätt. Det primära resultatet var att studenter rapporterade att de hade blivit bättre på att reflektera samtidigt som grupptillhörigheten stärktes.
Efter att ha läst några kurser i fotografi och hunnit reflektera över mig, mitt arbete och fotografi som metod tror jag att det faktiskt kan vara värdefullt att ta in olika konstformer för att reflektera över olika aspekter i barnmorskeprofessionen för att skapa en djupare känsla för vad arbetet innebär. Kanske kan det också vara till hjälp för att bearbeta tillfällen eller perioder då arbetet faktiskt kan vara ganska tungt känslomässigt.
Läs mer:
https://www.kcl.ac.uk/cultural/projects/arts-health-wellbeing/arts-in-midwifery
Ett par av de finaste minnen jag har från när barnen var så var när vi var till fotografen för att få riktiga bilder, tyvärr var vi lite för slöa (plus att fotografen vi anlitade för de stora barnen flyttat så det blev ganska långt att åka) så det blev ingen fotosession med minstingen. Själva fotograferingen är ett minne i sig. Bilderna ett annat, mer fysiskt minne från spädbarnstiden.
Jag tror det är något universellt att vi vill spara bilder från när barnen var små och att boka en fotograf gör att bilderna blir lite högtidligare. Trots att de flesta har ganska bra kameror i mobilen så ska det vara ”riktiga” bilder från högtidliga tillfällen. Ibland kan det vara så att en inte tycker en har känslan eller förmågan själv, att ta bilder på sig själv är inte lätt och ska kanske helst göras av någon annan – som vid bröllop eller andra tillfällen när en är upptagen med att var i nuet där och då.
Jag är med i många grupper på Facebook. Jag tycker jag lär mig så mycket av andra och skulle jag kunna bidra med något så känns det bra. För det mesta är jag bara tyst och läser. Ibland kommer det frågor om vad en ska tänka på när en skriver avtal med föräldrar inför fotografering av personer som ännu inte blivit myndiga.
Efter att ha jobbat mycket med ungdomar i andra sammanhang (inte fotografi) tycker jag att det är viktigt att involvera barnet/ungdomen också i avtalet. Är det en äldre ungdom som närmar sig 18 år kanske det kan vara bra att överväga ett separat avtal. Det är som alltid när det gäller barn och unga viktigt att involvera dem, ge information som är anpassad och acceptera om de inte vill vara med. Även om en är omyndig så har en till exempel laglig rätt att ha hand om sin egen ekonomi från 16 år, från 13 år kan inte föräldrarna läsa patientjournalen och så vidare. En har alltså rätt att ta vissa beslut själv (vare sig det gäller att vara med eller avstå). Om det är ett modelluppdrag där ungdomen kan tjäna pengar på sin medverkan så ska pengarna in på det egna kontot från 16 årsdagen.
Jag vet inte hur många som tänker på sådana saker, men om en tänker att barn också är individer med egen vilja så blir det ganska självklart. En fotosession är trots allt inte att jämföra med en livsviktig operation där föräldrarna eller i sista hand vårdpersonal måste ha sista ordet för att inte barnet ska utsättas för fara.
I slutändan tycker jag ändå att det viktiga är hur bilden kommer att användas. Är det till familjealbumet så är det ingen stor sak, är bilden tänkt att publiceras kan det vara det beroende på vad det är för slags bild. Kamratposten gjorde en undersökning för ganska många år sedan vid det här laget där de frågade barn vad de tyckte om att föräldrarna lägger upp bilder på dem och de tyckte inte om det, det kunde vara bilder som föräldrarna tyckte var söta men som barnen tyckte var pinsamma och som de inte ville kompisarna skulle se.
Läs mer:
Internetstiftelsen: Tänk på det här innan du delar bilder på ditt barn. Hämtat 2021-07-09
Kamratposten: Bilder på nätet – Får de göra så här?Hämtat 2021-07-09
SVT: Föräldrar delar tusentals bilder på sina barn – nu kommer kritiken mot ”sharenting”. Hämtat 2021-07-09
Lawline: Får föräldrar lägga upp bilder på sina barn utan samtycke? Hämtat 2021-07-09
Problemet med cyanotypi, sun prints, är att årstid, väder och vind påverkar exponeringstiden. Varje gång en inte använder standardljus så ändras förutsättningarna. Det är det som gör det så spännande – och frustrerande!
Jag vet inte varför jag fick för mig att exponera trekvart. Jag förstår verkligen inte det! Mer än att mina senaste försök blivit gravt underexponerade så jag ville verkligen kompensera.
Det är dumt och onödigt när det går så fort att göra en testremsa. Första testremsan körde jag i femminuterssteg, den andra började jag med fem minuter och sedan tvåminuterssteg. Det var ju nästa misstag, fem minuters steget ska ju vara sist när en vet att det går åt minst fem minuter… Nu vet jag i alla fall hur jag ska exponera så här års, det mulnade på under tiden men det gör inte så stor skillnad ändå.
Jag har läst tre kurser i fotografi på Mittuniversitetet det senaste året och har nyss börjat på min fjärde kurs. Den är på A-nivå och vi ska göra ett enkelt forskningsprojekt. Jag har flera olika idéer och har lite svårt att välja vilket projekt jag ska välja. Ett av dem går ut på att forska i närmiljön och jag skulle vilja använda mig av en interaktiv karta. Jag försöker hitta någon som inte har för mycket begränsningar och som jag kan rita på själv. Vet inte om OpenStreetMap passar för det, men här är en karta i alla fall.
Den första berättelsen jag satt ihop är sagan om Junker Jägares sten. Den finns att följa i mitt flöde under sex dagar på Instagram.
