I år försöker jag mig på något jag drömt om länge, att skriva berättelser. Jag älskar att skriva, det är ju därför jag har så många olika bloggar som jag sköter med varierande entusiasm. Vad jag drömt om sedan barnsben är att skriva historier ur fantasin. Livet har av olika anledningar kommit i vägen så att tiden, tiden att på riktigt gå in i något, att hitta ”flowet”, inte har funnits.
I och med att jag fotograferar mycket så har jag fått några idéer, de flesta inte särskilt unika egentligen för de bygger på gamla sagor, men jag tänker att det är en bra början.
Jag kommer att lägga upp dem på Instagram med början… NU! …som små serier med tre till sex bilder i varje. Målet är en berättelse i veckan, minst en i månaden eftersom livet fortfarande väljer väg och jag åker med.
Jag har läst Fotohistoria, 7,5 hp på Mittuniversitetet. Det har varit väldigt roligt, jag har testat nya metoder och tänjt på mina gränser. En av inspirationskällorna är Bea Nettles.
Livet och döden
Promenad i regnet
Mina bilder, inspirerade av Bea Nettles. Jag hade inte möjlighet att prova så många olika tekniker men provade att göra collage och färglägga bilderna.
Introduktion Bea Nettles föddes 1946 i Florida, USA. Hon är känd för sitt experimentella och självbiografiska konstverk. Hon kombinerar olika metoder, verktyg och material i sitt arbete som tyg och stygn, Instamatic-kameror, böcker, målning och handbelagda fotografiska emulsioner. Mycket av hennes arbete illustrerar familjeförhållanden, mytologi och naturhistoria, ofta med hjälp av sin egen kropp och självporträtt.
Arbete Nettles har undervisat i konst och fotografi sedan 1970. Nettles deltog i sin första stora utställning 1970 på Museum of Modern Art, New York. Den senaste utställningen ”Bea Nettles: Harvest of Memory” är en hyllning till hennes första utställning för 50 år sedan.
De fotografiska teknikerna inkluderar arbete med Instamatic-kamera och utveckling av bilder med cyanotyp, Van Dyke eller Kwik Print, hon presenterar sitt arbete som böcker och kort, ibland i kombination som ett sätt att interagera med betraktaren. År 1977 publicerade hon en guide till alternativa processer, ”Breaking the Rules: A Photo Media Cookbook.” Hon har arbetat med flera bokprojekt som ett sätt att uttrycka sin konst, böckerna täcker olika områden i livet, till exempel föräldraskap, åldrande och årstider.
Nettles är fortfarande aktiv. I intervjuer, till exempel, förklarar hon till exempel hur redigeringen av hennes självporträtt imputerade på henne på ett sätt som bara smärtade eller fotograferade sig inte. Hon beskriver också sina olika experiment och processer.
Referenser: Edgington, C. (2017). In Dream and Soil: A Conversation with Bea Nettles. Afterimage, 44(5), 15–19. https://doi-org.proxybib.miun.se/10.1525/aft.2017.44.5.15 Lachowskyj, C (n.d.) Harvest of Nature. LensCulture Retrieved September 30, 2020, from https://www.lensculture.com/articles/bea-nettles-harvest-of-nature Rexer, L (2020) Interview. photograph Jan/Feb 2020 Retrieved September 30, 2020, from https://photographmag.com/issues/janfeb-2020/interview/
Elsa Dorfman (född 26 april 1937) är en amerikansk porträttfotograf som arbetar i Cambridge, Massachusetts, USA. Hon är känd för att hon använder en Polaroid-kamera i storformat. Det är ett fint och lägmält porträtt om hennes liv och arbete. Eftersom hon har lång erfarenhet är det också en historisk skildring om fotografi från det att hon började med svartvitt fotografi till i dag. Bland annat använde hon sig av Polaroids 20 x 24 storbildsformat. Det fanns bara fem exemplar av kameran och hon hade tillgång till en som hon hyrde för sina porträtt.
Elsa Dorfman / CC BY-SA (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/)
Några av de kända personer Elsa fotograferat är: Allen Ginsberg, Andrew Wylie, Victor Bockris, Anais Nin, W. H. Auden, Andrea Dworkin, Ed Sanders, Gail Mazur, Audre Lorde och Anne Sexton.
Om du har Netflix så finns den där. Länk till Netflix. Filmen är 1 timme och 16 minuter lång.
Det har tagit tid att få till den men nu är den klar! Min film om utställningen på YouTube. Eftersom vi inte får resa som vanligt så vill jag ge alla en chans att se utställningen på distans. Jag är inte helt nöjd eftersom jag var lite ivrig att få inspelningen. Det är lite störande reflexer och wobblig kameraföring men jag tror du får en känsla för hur det ser ut och hur bilderna ser ut.
Musiken är lite irriterande men jag ville inte ha klippet alldeles tyst heller. Dra ner volymen om du inte tycker om slingan som går 🙂
Den virtuella utställningen på YouTube. OBS! Även bilden på Bakstugan är i infrarött foto så färgerna stämmer inte med det ögat ser!
Nu har jag lagt in lite bilder som jag tagit med mitt UV/IR-filter. Jag har försökt filtrera bort IR-delen av färgspektrat. Jag tror att jag lyckats men det är svårt att veta när ingen människa faktiskt sett hur det ser ut!
”Kalotyp”, eller ”talbotyp” var en framkallningsprocess, utvecklad från Henry Fox Talbots tidigare bildframkallningsprocess genom att han använde ett annat silversalt (silverjodid istället för silverklorid) och ett framkallningsmedel (gallinsyra och silvernitrat) för att få fram en osynligt lätt ”latent” bild på det exponerade papperet. Detta minskade exponeringstiden i kameran till bara en minut eller två för motiv i starkt solljus.
Den genomskinliga negativa kalotypen gjorde det möjligt att producera så många positiva tryck som önskades genom enkelt kontakttryck, medan daguerreotypen var ett ogenomskinligt direkt positiv som bara kunde upprepas genom att kopieras med en kamera. Å andra sidan var kalotypen, trots att negativen vaxades för att göra bilden tydligare, ändå inte lika knivskarpa som den metalliska daguerreotypen eftersom pappersfibrerna gjorde den tryckta bilden suddig. Den enklare saltpappersprocessen användes normalt när man tillverkade utskrifter från kalotyp-negativ. Talbot tillkännagav sin kalotypprocess 1841. I augusti fick den förste fotografen licens att använda metoden.
1852 upptäckte Talbot att gelatin behandlat med kaliumdikromat, en sensibilisator som introducerades av Mungo Ponton 1839, blir mindre löslig när det exponeras för ljus. Detta utgjorde senare grunden för den viktiga koltrycksprocessen och liknande teknik. Dikromerad gelatin används fortfarande för viss laserholografi.
Nu har jag och Jonas varit till Bakstugan och satt upp de nya bilderna, vi fick flytta om lite med hjälp av Sigyn och Gunnar men de fick plats utan att jag behövde ta ner någon av de andra.
De ska hjälpa mig att dela ut flyers om utställningen runt om i Tiveden där det kan tänkas komma turister i sommar. Det är ett tag kvar innan sommarsäsongen kommer igång ordentligt och det är så otroligt osäkert vad vi kommer att kunna göra men det ska bli spännande att se om jag får någon respons på bilderna.
Idag efter jobbet åkte vi till stugan. Jag ville sätta upp mina nya bilder och se hur det blir. Vi stannade till på vägen och köpte lite finare ramar som jag hoppades ska passa till bilderna. Det gjorde de! Det ska bli så kul att sätta upp dem i Bakstugan.
Häromdagen beställde jag tre nya bilder och några fler vykort till utställningen. När Jonas och jag var i Tiveden häromsistens tog jag några bilder som jag tycker blev riktigt bra. Det roliga var att det inte var den bild jag tyckte mest om på inte var det när utskrifterna kom. Jag tyckte om den men jag tyckte mer om en annan.
Jag beställde utskrifterna på fine art papper, det blev riktigt snyggt. Infraröda bilder gör sig bra på riktigt matt papper. Nu ska jag hitta fina ramar också!
En framkallningsmetod som uppfanns av William Fox Talbot på 1830-talet, grunden var vanligt bordssalt. Bilderna får rödbruna till brunvioletta toner med matt yta. Saltpapperskopior kallas ibland för kalotypier, kalotypi är egentligen en senare utveckling av William H. Fox Talbot’s framkallningsprocess.
Metoden gick ut på att ett papper preparerades med saltlösning gjort på vanligt bordssalt. Sedan penslades ena sidan med silvernitratlösning, det skapar en härdig yta av silverklorid som är ljuskänslig. Pappret mörknar när det utsätts för ljus och när bilden framträder tillräckligt tydligt stoppas processen med en stark saltlösning. Efter hand användes natriumtiosulfat som var bättre på att hålla färgerna stabila.
Det är svårt att framkalla på saltpappret , kemikalierna är känsliga och instabila så det är lätt att misslyckas.
Silvernitrat giftigt så det gäller att vara försiktig, det reagerar lätt med smuts, damm eller rost ur vattenledningarna och då blir bilderna fläckiga och prickiga, därför behövs destillerat vatten till lösningarna. Järn förstör processen. Det är också viktigt att vattnet håller rätt temperatur för att inte påverka processen.
Jag inser att en måste läsa på om hela processen innan en försöker sig på detta. Moderna papper innehåller en massa kemikalier som i sin tur påverkar kemikalierna i framkallningen.
