En framkallningsmetod som uppfanns av William Fox Talbot på 1830-talet, grunden var vanligt bordssalt. Bilderna får rödbruna till brunvioletta toner med matt yta. Saltpapperskopior kallas ibland för kalotypier, kalotypi är egentligen en senare utveckling av William H. Fox Talbot’s framkallningsprocess.
Metoden gick ut på att ett papper preparerades med saltlösning gjort på vanligt bordssalt. Sedan penslades ena sidan med silvernitratlösning, det skapar en härdig yta av silverklorid som är ljuskänslig. Pappret mörknar när det utsätts för ljus och när bilden framträder tillräckligt tydligt stoppas processen med en stark saltlösning. Efter hand användes natriumtiosulfat som var bättre på att hålla färgerna stabila.
Det är svårt att framkalla på saltpappret , kemikalierna är känsliga och instabila så det är lätt att misslyckas.
Silvernitrat giftigt så det gäller att vara försiktig, det reagerar lätt med smuts, damm eller rost ur vattenledningarna och då blir bilderna fläckiga och prickiga, därför behövs destillerat vatten till lösningarna. Järn förstör processen. Det är också viktigt att vattnet håller rätt temperatur för att inte påverka processen.
Jag inser att en måste läsa på om hela processen innan en försöker sig på detta. Moderna papper innehåller en massa kemikalier som i sin tur påverkar kemikalierna i framkallningen.
Jag har mailat några lokaltidningar om att jag har en utställning i Bakstugan. Jag tycker det är svårt att göra reklam i dessa tider, samtidigt vet jag att många verksamheter är igång och behöver besökare. I Tiveden handlar det mycket om att stötta varandra, när jag får besökare kommer en del av dem komma till dig också eftersom de ändå är i närheten – det är ju en bit att åka för att komma ut i skogen.
Jag har hittills fått svar från Länsposten och idag publicerades den lilla ”blänkare” som utlovats. Jättekul att se!
Idag var jag och Jonas till Bakstugan och satte upp bilder. Jag lämnade lite vykort också ifall någon vill köpa sådana och skicka. Alla bilder jag hade med utom en fick komma upp. Jag blev riktigt nöjd.
Bakstugan har både fika och mat
Det finns gott om plats för att hålla distansen både ute och inne.
I utkanten av Örebro finns naturreservatet Oset och Rynningeviken. En stor del av reservatet är konstruerat på en gammal soptipp. Ibland kommer det lite os, som minner om den tiden. De har lyckats göra en riktigt vacker oas som lockar många Örebroare ut i naturen vid Hjälmaren.
Idag har jag fortsatt titta igenom mina bilder på datorn. Det är faktiskt riktigt svårt att hitta nya bilder som jag är nöjd med. Jag vill helst ha Tiveds-tema eller åtminstone natur-tema men de flesta bilderna jag tog i Tiveden förra året var så dåliga. Dels lyckades jag inte med ljuset, dels passar inte det förra objektivet så bra på kameran så alla bilder som inte är inzoomade har suddig vinjettering. Därför har jag även tittat lite på bilder jag tagit med Raspberry Pi-kameran men den kameran är jättesvår att ställa in fokus på så även om kompositionen är perfekt så är skärpan på fel ställe.
Jag ska åka ner och sätta upp bilderna på fredag när det är först maj och ledig dag, då tänker jag passa på att ta lite nya bilder. Nu ser det ut som om det kan bli mulet nästan hela nästa vecka så det kanske inte går så bra. Det beror på vad jag hittar att fotografera, i bland kan det faktiskt bli bättre utan solen.
Det hade varit roligt att ha en vernissage denna gång men jag tror det är för kort tid att planera och bjuda in till det men jag funderar på om det går att ha något annat slags invigning. Kanske på webben?
Jag och mina föräldrar pratade tidigare i våras om att jag skulle ställa ut mina bilder i Bakstugan i Tiveden i sommar. Först kändes det som om det var så långt bort i tiden och gott om tid att planera, sedan blev jag sjuk i covid-19 (ganska säker på att det var det i alla fall) och därefter har tiden bara gått. Nu i veckan slog det mig att Bakstugan brukar öppna så här års, men skulle de öppna som vanligt med tanke på covid-19? Det har liksom inte kommit på tal på ett tag, vi har mest pratat om vardagliga saker och hur pandemin påverkar oss.
Bakstugan slår upp portarna för säsongen till nästa helg och börjar med att ha öppet helger till att börja med fram tills högsäsongen kommer igång. Jag ska ställa ut där! Så nu blir det till att titta igenom mina gamla utskrifter från Hasselfors och eventuellt hitta något nytt också. Det ska bli så kul!
Pappa har fixat klisterremsor till golvet så att besökarna kan hålla avstånd till varandra och är det fint väder finns det gott om plats ute där det går att sitta och fika i solen.
De tips jag fick av mamma när jag pratade med henne – och som jag tror är bra att tänka på inför de flesta utställningar är:
I min strävan att lära mig mer om olika fototekniker genom tiderna hamnade jag bland något som var populärt årtiondena runt 1900 och som kallades Carte de Visite (visitkort på franska), på svenska: visitkortsporträtt. Det var små porträttfotografier som patenterades av fotografen André Adolphe Disdéri (1819–1889) i Paris 1854. Innan dess användes metoder som bara resulterade i en bild, om inte framkallningen misslyckades, det fanns visserligen dyrare metoder där det gick att skapa flera kopior och bilder i större format men nu gick det att göra åtta kopior på en gång. Nackdelem med metoden var att det tog lite tid att framkalla bilderna så kunden måste komma tillbaka och hämta ut dem.
Kameran Disdéri använde hade fyra linser. Kortet framställdes vanligen enligt äggvitemetoden (albuminpapper) som var den dominerande metoden för framställning av fotografiska kopior fram till omkring 1890-talet. På ett glasnegativ i formatet 18×24 cm fick man ut åtta bilder vilka vardera var på 6×9 cm. Ett tunt fotografi monterades på en tjockare papp. Fotografiets mått var 54×89 mm och monterades på ett pappkort som var 64×100 mm.
Carte de visite blev populära i maj 1859 när (enligt en obestyrkt men ofta upprepad anekdot) fotografen Disdéri hade den goda lyckan att vara på rätt plats vid rätt tid när Napoleon III avbröt sin marsch för att posera för ett fotografi i Disdéris studio. Fotografierna gjordes i storlek som ett visitkort och byttes mellan vänner och besökare. Bilder på kändisar såldes av fotografer och pappershandlare och blev till samlarobjekt som fyllde de privata fotoalbumen. Eftersom fotografierna kunde tillverkas i stort antal blev de relativt billiga att köpa. I Storbritannien såldes till exempel 300-400 bilder om året under 1860-talet. Till Sverige kom modet omkring 1860. I Europa var bilder på kungligheter populära men även bilder från avlägsna platser som de Brittiska kolonierna. De första fotoalbumen som tillverkades gjordes för att människor skulle kunna samla sina bilder i dem.
I USA blev Carte de Visite populärt under inbördeskriget när soldater, släkt och vänner kunde skicka bilder till varandra, det blev också inne att samla bilder på kändisar som Abraham Lincoln. Bilder trycktes upp för att efterlysa saknade soldater, de användes för att förklara kriget och slaveriet, när kriget tog slut kunde det hända att bider användes för att efterlysa brottslingar också. Ett företag i Washington i USA tillverkade 3600 carte de visite varje dag under den perioden.
Edmonia Lewis var en känd afroamerikansk skulptör verksam i Italien på 1870-talet men flyttade tillbaka till USA efter en tid. Där blev hon en av de första som marknadsförde sig med carte de visite.
Kabinettskort var lite större bilder som kom i början av 1870-talet. De tillverkades också oftast genom albumintryck men större, monterade på pappskivor i storleken 110x170mm. Dessa var populära fram till tidigt 1900-tal när Kodak introducerade Brownie-kameran och amatörfotografi blev en massrörelse.
I Sverige blev visitkorten också populära under 1850-talet. I början användes daguerreotypi men i mitten av årtiondet kom våtplåten till porträttateljéerna. Några nya lagar vid den här tiden gjorde att det blev allt vanligare med kvinnliga fotografer, 1864-års näringsfrihetsförordning innebar att gifta kvinnor kunde ägna sig åt hantverk och handel men bara om maken lämnade sitt tillstånd. År 1874 fick kvinnor en begränsad rätt att själva förfoga över sin inkomst. Ensamstående och yngre kvinnor inom borgerskapet kunde då söka sig ut på arbetsmarknaden och bli självförsörjande. Fotografin var en ny näring som inte belastades av gångna tiders skråväsende som hade strikta regler för medlemsskap. Ingen vet hur stor andel av porträttfotograferna som var kvinnor men över 400 porträttbildsateljéer i Sverige drevs av kvinnor när visitkorten var som mest populära.
William Henry Fox Talbot (1800–1877) är en nyckelfigur i fotografins historia: var en av de första uppfinnarna av olika fotografiska processer och etablerade fotografiets grundprincip som en negativ / positiv process.
Talbot valdes till Royal Society 1831 för sitt arbete om integralkalkyler och forskade inom optik, kemi, elektricitet och andra ämnen som etymologi och antik historia.
1832 gifte han sig med Constance Mundy och samma år valdes han in som parlamentsledamot för Chippenham. År 1833, när han besökte Comosjön i Italien, gjorde han misslyckade försök att skissa landskapet. Att det var så svårt för honom gjorde att han började drömma om en ny maskin med ljuskänsligt papper som automatiskt skulle göra skisserna åt honom. När han kom tillbaka till England började han arbeta med detta projekt i sitt hem i Lacock Abbey i Wiltshire.
År 1834, fem år innan det offentliga tillkännagivandet av daguerreotypen, utvecklade Talbot en process som gav en negativ bild på sensibiliserat papper. Negativet kunde sedan användas för att skapa flera positiva fotografier genom kontaktframkallning. Latticed Window i Lacock Abbey, ett av Talbots fotografier, taget i augusti 1835 är det äldsta kända negativet som fortfarande finns kvar. Talbot var en man med många intressen så han förbättrade sin metod lite efter hand, tog lite bilder när det passade honom.
I början av 1839 upptäckte han att Louis Daguerres sökt patent på sin uppfinning, daguerreotypen. Ansökan tillkännagavs i början av januari 1839 och Talbot hamnade i en patenttvist. Daguerre preciserade inga närmare detaljer kring vad hans metod innebar, därför hävdade Talbot att han var först att framkalla bilder eftersom han påbörjat experiment redan i början av 1834. Vid ett möte vid Royal Institution i London den 25 januari 1839 ställde Talbot upp flera pappersfotografier han hade gjort 1835. Inom två veckor kunde han beskriva sin process i almänna ordalag till Royal Society, följt av mer fullständiga detaljer några veckor senare. Daguerre avslöjade inte några användbara detaljer förrän i mitten av augusti, även om det redan under våren var tydligt att hans process och Talbots var mycket olika. Efter den erfarenheten blev han snabbare på att offentliggöra sina upptäckter och sökte en del patent.
I september 1840 gjorde Talbot ytterligare ett viktigt genombrott när han upptäckte att osynliga eller ”latenta” bilder bildades på sensibiliserat papper även efter relativt korta exponeringstider. Dessa bilder kan synliggöras eller ”framkallas” om de behandlas med kemikalier. Genom att uppfinna processerna som behövs för att göra latenta bilder synliga och ”fixera” dem så att de inte bleknar bidrog Talbot till att fotografi framkallningen senare kunde utvecklas vidare.
Den första boken illustrerad med fotografier publicerades av 1844. Boken som hette ”The Pencil of Nature” innehåller 24 fotografier som avbildar vardagsscener och en text med förutsägelser och ambitioner för fotografisk konst.
Talbots senare arbete koncentrerades på fotomekaniska reproduktionsmetoder. Massproduktion blev enklare och mycket billigare, att överföra ett fotografi till bläck på papper gjorde att bilderna höll mycket längre, bläck var känt för att vara permanent i hundratals om inte tusentals år. Tidigare metoder hade problem med blekning vilket ganska snabbt hade blivit uppenbart för tidiga typer av silverpapper. Talbot skapade den fotoglyfa (eller ”fotoglyptiska”) graveringsprocessen senare förbättrad av andra som fotogravyr.
Jeannette Klute (1918 – 2009) var en amerikansk fotograf, hon arbetade med utveckling på Eastman Kodak Company och var pionjär när det gäller de konstnärliga möjligheterna med färgfotografi. Klute banade också väg för kvinnor att arbeta inom fotoindustrin.
Jeannette Klute föddes i Rochester, New York 1918. På den tiden fanns det inte så många karriärval för kvinnor, de var i stort sett hänvisade till att arbeta som lärarinnor eller inom vården. Hon tog examen från gymnasiet 1936, sökte därefter till mekanikinstitutet (nu känt som Rochester Institute of Technology) i Rochester där hon läste på avdelningen för fototeknik. Klute var en av tre kvinnor på utbildningen med målet att få jobb på det lokala företaget Eastman Kodak Company (Kodak). Efter studierna jobbade hon ett tag men läste efter ett tag in fler kurser om avancerad fototeknik och färgprocesser 1944. Hon tog även en kandidatexamen på University of Rochester.
Klute började arbeta på Kodak i oktober 1938 som labbassistent, en av de få positioner som kvinnor fick söka vid den tiden. Där arbetade hon på att förbättra framkallningstekniken. År 1945 blev hon chef för färgtryckgruppen och 1949 blev hon forskningsfotograf och ledde forskningsstudio på avdelningen för färgteknologi. Där utvecklades de processer och material som används i färgfotografering. Under en stor del av sin karriär arbetade Klute som fotoillustratör för fysikern Ralph M. Evans och illustrerade många av hans föreläsningar, artiklar och böcker.
Från slutet av 1960- och under 1970-talet var Klute chef för Photographic Technology Studio på Kodak. Hon såg till att anställa kvinnor till de flesta av studions forskningsfotografi och teknikertjänster vilket var mycket ovanligt vid den tiden, drivkraften var att hon tyckte det var viktigt att visa kvinnors kompetens.
Klute hade ofta med sig sin storformatskamera ut i skogen och använde kort skärpedjup för att dokumentera den lokala floran och faunan. Hon bidrog till att utveckla en mer abstrakt stil. Hennes nya och innovativa tekniker ledde till att färgfotografi blev allt vanligare som konstform. Klutes färgfotografi ställdes ut på gallerier och museer runt om i världen. År 1975 blev Klute en av femtio kvinnor som valdes ut för den banbrytande utställningen Women in Photography: An Historical Survey, där hon benämndes ”en innovatör inom färgfotografi.”
År 1954 publicerade Jeannette Klute en bok med sitt arbete med titeln ”Woodland Portraits”. Det betraktas som ett viktigt arbete i färgfotografins historia. Hon sorterade bilderna efter årstid och lade till dikter för att locka fram känslor hos betraktaren. Hennes arbete fick goda recensioner och var banbrytande inom fotokonsten.
Efter pensioneringen började hon måla men fortsatte att använda naturen som inspiration och skapade halvabstrakta verk för att utforska färg och form. Hon dog 2009.
