”Kalotyp”, eller ”talbotyp” var en framkallningsprocess, utvecklad från Henry Fox Talbots tidigare bildframkallningsprocess genom att han använde ett annat silversalt (silverjodid istället för silverklorid) och ett framkallningsmedel (gallinsyra och silvernitrat) för att få fram en osynligt lätt ”latent” bild på det exponerade papperet. Detta minskade exponeringstiden i kameran till bara en minut eller två för motiv i starkt solljus.
Den genomskinliga negativa kalotypen gjorde det möjligt att producera så många positiva tryck som önskades genom enkelt kontakttryck, medan daguerreotypen var ett ogenomskinligt direkt positiv som bara kunde upprepas genom att kopieras med en kamera. Å andra sidan var kalotypen, trots att negativen vaxades för att göra bilden tydligare, ändå inte lika knivskarpa som den metalliska daguerreotypen eftersom pappersfibrerna gjorde den tryckta bilden suddig. Den enklare saltpappersprocessen användes normalt när man tillverkade utskrifter från kalotyp-negativ. Talbot tillkännagav sin kalotypprocess 1841. I augusti fick den förste fotografen licens att använda metoden.
1852 upptäckte Talbot att gelatin behandlat med kaliumdikromat, en sensibilisator som introducerades av Mungo Ponton 1839, blir mindre löslig när det exponeras för ljus. Detta utgjorde senare grunden för den viktiga koltrycksprocessen och liknande teknik. Dikromerad gelatin används fortfarande för viss laserholografi.
En framkallningsmetod som uppfanns av William Fox Talbot på 1830-talet, grunden var vanligt bordssalt. Bilderna får rödbruna till brunvioletta toner med matt yta. Saltpapperskopior kallas ibland för kalotypier, kalotypi är egentligen en senare utveckling av William H. Fox Talbot’s framkallningsprocess.
Metoden gick ut på att ett papper preparerades med saltlösning gjort på vanligt bordssalt. Sedan penslades ena sidan med silvernitratlösning, det skapar en härdig yta av silverklorid som är ljuskänslig. Pappret mörknar när det utsätts för ljus och när bilden framträder tillräckligt tydligt stoppas processen med en stark saltlösning. Efter hand användes natriumtiosulfat som var bättre på att hålla färgerna stabila.
Det är svårt att framkalla på saltpappret , kemikalierna är känsliga och instabila så det är lätt att misslyckas.
Silvernitrat giftigt så det gäller att vara försiktig, det reagerar lätt med smuts, damm eller rost ur vattenledningarna och då blir bilderna fläckiga och prickiga, därför behövs destillerat vatten till lösningarna. Järn förstör processen. Det är också viktigt att vattnet håller rätt temperatur för att inte påverka processen.
Jag inser att en måste läsa på om hela processen innan en försöker sig på detta. Moderna papper innehåller en massa kemikalier som i sin tur påverkar kemikalierna i framkallningen.
I min strävan att lära mig mer om olika fototekniker genom tiderna hamnade jag bland något som var populärt årtiondena runt 1900 och som kallades Carte de Visite (visitkort på franska), på svenska: visitkortsporträtt. Det var små porträttfotografier som patenterades av fotografen André Adolphe Disdéri (1819–1889) i Paris 1854. Innan dess användes metoder som bara resulterade i en bild, om inte framkallningen misslyckades, det fanns visserligen dyrare metoder där det gick att skapa flera kopior och bilder i större format men nu gick det att göra åtta kopior på en gång. Nackdelem med metoden var att det tog lite tid att framkalla bilderna så kunden måste komma tillbaka och hämta ut dem.
Kameran Disdéri använde hade fyra linser. Kortet framställdes vanligen enligt äggvitemetoden (albuminpapper) som var den dominerande metoden för framställning av fotografiska kopior fram till omkring 1890-talet. På ett glasnegativ i formatet 18×24 cm fick man ut åtta bilder vilka vardera var på 6×9 cm. Ett tunt fotografi monterades på en tjockare papp. Fotografiets mått var 54×89 mm och monterades på ett pappkort som var 64×100 mm.
Carte de visite blev populära i maj 1859 när (enligt en obestyrkt men ofta upprepad anekdot) fotografen Disdéri hade den goda lyckan att vara på rätt plats vid rätt tid när Napoleon III avbröt sin marsch för att posera för ett fotografi i Disdéris studio. Fotografierna gjordes i storlek som ett visitkort och byttes mellan vänner och besökare. Bilder på kändisar såldes av fotografer och pappershandlare och blev till samlarobjekt som fyllde de privata fotoalbumen. Eftersom fotografierna kunde tillverkas i stort antal blev de relativt billiga att köpa. I Storbritannien såldes till exempel 300-400 bilder om året under 1860-talet. Till Sverige kom modet omkring 1860. I Europa var bilder på kungligheter populära men även bilder från avlägsna platser som de Brittiska kolonierna. De första fotoalbumen som tillverkades gjordes för att människor skulle kunna samla sina bilder i dem.
I USA blev Carte de Visite populärt under inbördeskriget när soldater, släkt och vänner kunde skicka bilder till varandra, det blev också inne att samla bilder på kändisar som Abraham Lincoln. Bilder trycktes upp för att efterlysa saknade soldater, de användes för att förklara kriget och slaveriet, när kriget tog slut kunde det hända att bider användes för att efterlysa brottslingar också. Ett företag i Washington i USA tillverkade 3600 carte de visite varje dag under den perioden.
Edmonia Lewis var en känd afroamerikansk skulptör verksam i Italien på 1870-talet men flyttade tillbaka till USA efter en tid. Där blev hon en av de första som marknadsförde sig med carte de visite.
Kabinettskort var lite större bilder som kom i början av 1870-talet. De tillverkades också oftast genom albumintryck men större, monterade på pappskivor i storleken 110x170mm. Dessa var populära fram till tidigt 1900-tal när Kodak introducerade Brownie-kameran och amatörfotografi blev en massrörelse.
I Sverige blev visitkorten också populära under 1850-talet. I början användes daguerreotypi men i mitten av årtiondet kom våtplåten till porträttateljéerna. Några nya lagar vid den här tiden gjorde att det blev allt vanligare med kvinnliga fotografer, 1864-års näringsfrihetsförordning innebar att gifta kvinnor kunde ägna sig åt hantverk och handel men bara om maken lämnade sitt tillstånd. År 1874 fick kvinnor en begränsad rätt att själva förfoga över sin inkomst. Ensamstående och yngre kvinnor inom borgerskapet kunde då söka sig ut på arbetsmarknaden och bli självförsörjande. Fotografin var en ny näring som inte belastades av gångna tiders skråväsende som hade strikta regler för medlemsskap. Ingen vet hur stor andel av porträttfotograferna som var kvinnor men över 400 porträttbildsateljéer i Sverige drevs av kvinnor när visitkorten var som mest populära.
William Henry Fox Talbot (1800–1877) är en nyckelfigur i fotografins historia: var en av de första uppfinnarna av olika fotografiska processer och etablerade fotografiets grundprincip som en negativ / positiv process.
Talbot valdes till Royal Society 1831 för sitt arbete om integralkalkyler och forskade inom optik, kemi, elektricitet och andra ämnen som etymologi och antik historia.
1832 gifte han sig med Constance Mundy och samma år valdes han in som parlamentsledamot för Chippenham. År 1833, när han besökte Comosjön i Italien, gjorde han misslyckade försök att skissa landskapet. Att det var så svårt för honom gjorde att han började drömma om en ny maskin med ljuskänsligt papper som automatiskt skulle göra skisserna åt honom. När han kom tillbaka till England började han arbeta med detta projekt i sitt hem i Lacock Abbey i Wiltshire.
År 1834, fem år innan det offentliga tillkännagivandet av daguerreotypen, utvecklade Talbot en process som gav en negativ bild på sensibiliserat papper. Negativet kunde sedan användas för att skapa flera positiva fotografier genom kontaktframkallning. Latticed Window i Lacock Abbey, ett av Talbots fotografier, taget i augusti 1835 är det äldsta kända negativet som fortfarande finns kvar. Talbot var en man med många intressen så han förbättrade sin metod lite efter hand, tog lite bilder när det passade honom.
I början av 1839 upptäckte han att Louis Daguerres sökt patent på sin uppfinning, daguerreotypen. Ansökan tillkännagavs i början av januari 1839 och Talbot hamnade i en patenttvist. Daguerre preciserade inga närmare detaljer kring vad hans metod innebar, därför hävdade Talbot att han var först att framkalla bilder eftersom han påbörjat experiment redan i början av 1834. Vid ett möte vid Royal Institution i London den 25 januari 1839 ställde Talbot upp flera pappersfotografier han hade gjort 1835. Inom två veckor kunde han beskriva sin process i almänna ordalag till Royal Society, följt av mer fullständiga detaljer några veckor senare. Daguerre avslöjade inte några användbara detaljer förrän i mitten av augusti, även om det redan under våren var tydligt att hans process och Talbots var mycket olika. Efter den erfarenheten blev han snabbare på att offentliggöra sina upptäckter och sökte en del patent.
I september 1840 gjorde Talbot ytterligare ett viktigt genombrott när han upptäckte att osynliga eller ”latenta” bilder bildades på sensibiliserat papper även efter relativt korta exponeringstider. Dessa bilder kan synliggöras eller ”framkallas” om de behandlas med kemikalier. Genom att uppfinna processerna som behövs för att göra latenta bilder synliga och ”fixera” dem så att de inte bleknar bidrog Talbot till att fotografi framkallningen senare kunde utvecklas vidare.
Den första boken illustrerad med fotografier publicerades av 1844. Boken som hette ”The Pencil of Nature” innehåller 24 fotografier som avbildar vardagsscener och en text med förutsägelser och ambitioner för fotografisk konst.
Talbots senare arbete koncentrerades på fotomekaniska reproduktionsmetoder. Massproduktion blev enklare och mycket billigare, att överföra ett fotografi till bläck på papper gjorde att bilderna höll mycket längre, bläck var känt för att vara permanent i hundratals om inte tusentals år. Tidigare metoder hade problem med blekning vilket ganska snabbt hade blivit uppenbart för tidiga typer av silverpapper. Talbot skapade den fotoglyfa (eller ”fotoglyptiska”) graveringsprocessen senare förbättrad av andra som fotogravyr.
